nu har mina barndomsvänner övergett mig helt med så att det gör inte hela saken bättre. snart har jag ingen kvar. sitter och lyssnar på NIN med and all that could have been och försöker att se den här världen som i regnbågskristallsmönster men det är inte så himmla enkelt när alla bara lämnar en jämt. alla hatar mig som vanligt då,. varför finns jag ens? varför lever jag kvar när mina föräldrar är döda? vad har jag att leva för? just nu känns det bara som att jag lever för att jag är dömd till det. inte till att leva egentligen utan mer till att existera. jag existerar för pappa och jag existerar för Kurt. mest för Kurt egentligen men även en stor del för pappa med. Kurt behöver mig just nu och jag behöver honom. vi är lika ensamma båda 2. allt känns så bra när jag ligger och kelar med honom. det känns skönt att en liten varelse eller en varelse överhuvudtaget för en gångs skull är fett beroende av mig och inte tvärtom. annars har det alltid varit så att jag har varit så himmla beroende av kärleken och av all den vänskapen jag kunde få men nu är det såhär att: jag sparkar bakut! jag SKA vara självständig! totalt! det har jag bestämt mig för nu. medans alla andra är ute och festar på helgerna,umgås med vänner eller är med sina pojkvänner/flickvänner så ska jag sitta här hemma och försöka att vara så kreativ som möjligt. jag vet inte om detta har stigit mig åt huvudet eller något bara för att jag går estet men jag antar att det kanske bara är ett utav mina många trix att överleva denna hemska värld. det är nog det. anyways..jag kanske ska ta och skriva en bok härnäst? mina ideer börjar att rinna ut. dom tar slut precis som allting annat. men jag kämpar vidare och håller mig fast vid detta. jag har ju lovat mina kusiner i 3 år nu att komma och hälsa på dom på sommaren och den planen börjar med att få en liten spricka i sig nu men jag ger fan inte upp för det. jag ska klara av detta! jag ska klara av allt! jag är oövervinnlig! jag var ju på kommunhuset idag och jag ska komma tillbaks i slutet av denna månaden. min reaktion blev denna: "var ni tvugna att säga så?!" beröva mitt hopp om EN lycklig sommar igen...efter detta så satte jag mig mitt på röva i deras trappa,vilket kändes oerhört klantigt. men men vad gör man? jo man skrattar åt allting och går vidare. nu har jag 2 grejer att se fram emot i slutet av den här månaden. kanske ett eventuellt sommarjobb på dagis och 2 st nya piercingar i ansiktet. känns ju skitbra nu när Ib har öppnat sin drop in igen. tack Ib även om du SUGER på att tatuera folket! dom blir så fula då! mitt röksug har med varit lite jobbigt idag. jag blir så ilsken av mig och det sprutar nästan eld ur munnen på mig när folk påstår att jag ändå inte kan ha varit beroende p.g.a att jag inte rökte så pass mycket. sen när började man röka antalet ciggaretter man hävde i sig? så patetiska vi människor är. verkligen! det är sorligt! ännu sorligare var Cecces kommentar till min underkläddsbild inne på bdb. hon sa att jag var sorlig och patetisk då. det tycker inte jag. jag såg det som en ny seger att jag vågade ta en egobild på mig igen överhuvudtaget. att jag iaf har böjat gilla mitt utseende iaf lite igen även om jag hatar min kropp just nu. still too skinny suckers! däremot så kommer jag ALDRIG att förstå mig på dom som skär sig och lägger upp bilder på det där inne. hur fan tänker ni,uppmärksamhetssjuka människor? vilket är värst? att jag råkade ta en bild på mig själv i bara svarta string och vitt linne eller deras jävla skärande? är inte deras problem värre än mitt kanske?! jag har iaf kontroll över mitt liv såpass mycket att jag har lyckats låta bli det dära på några månader nu. jag har insett hur jävla sjukt beteende det faktiskt är och därför slutat. nu skulle jag aldrig mer ens kunna ta i ett rakblad igen!

nu har jag fixat till min blogg här inne så att nu förväntar jag mig en del kommentarer, (: